En klok person sa en gång att "jämförelserna stjäl lyckan ifrån oss". Nog har flera av oss fått erfara detta. Ena stunden är vi lyckliga, i nästa stund har lyckan flugit sin kos. Varför? Jo, för vi kom ju att tänka på den där personen som har det ännu bättre - som presterade ännu bättre, som är snyggare, har en nyare bil etc. Att jämföra sig behöver inte vara något dåligt. Det kan vara i jämförelsen vi kan få kunskap om vår egen prestation. En löpare kan t.ex genom att jämföra sig med andra löpare, få en uppfattning om vilken nivå hen ligger på. Det är när jämförelsen påverkar vårt välmående som varningsklockor ringer och åtgärder behöver vidtas.

Har ni tänkt på hur paradoxala vi människor kan vara? Många av oss är mycket måna om att passa in - vi vill vara som alla andra, följa normen, inte vara annorlunda. Samtidigt vill vi vara lite bättre än alla andra, ja, kanske t.o.m vara bäst. Hur kan man vara bäst samtidigt som man är som alla andra? Jag säger inte att det inte går, jag säger bara att det förekommer en viss paradox i det hela. 

Hur är det med dig...

Brukar du jämföra dig med andra? I så fall, med de som du anser vara bättre eller de som är sämre, eller kanske med båda? Tror du det uppstår samma eller olika tankar och känslor när du jämför dig med personer du anser vara bättre resp. sämre?

Om du är en av de personerna som fastnat i jämförelseträsket - vilket inverkan har det på dig? Vilket syfte fyller det?

Hur skulle det vara om du jämförde dig 10 % färre gånger än vad du i nuläget gör?

Är det hela världen att inte vara lika bra, eller bättre, som alla andra? Kan det finnas en viss charm i att inte vara det? En viss befrielse? Är det möjligt att sköldpaddan är lika lycklig som tigern?