Är du en person som ser verkligheten i vitögat - tar tag i tjurens horn med en gång om den visar sig, eller är du den personen som väljer att titta åt ett annat håll? Kanske tänker att du ska ta tag i hornen senare - alltid imorgon? Har inställningen att det som inte syns, inte finns?

Är du den personen som tittar bort när tjuren kommer, så är du långt ifrån den enda. Frågan jag rekommenderar att du ställer dig är vilka konsekvenser detta får - både kortsiktigt och långsiktigt.

Föreställ dig sedan att du är en person som alltid tar tag i hornen direkt. Hur skulle det kännas? Kanske lite jobbigt och obehagligt för en stund, men skulle det inte sedan kännas ganska skönt? Skönt att veta att tjuren är besegrad? FInns det en möjlighet att du ibland skulle upptäcka att det inte var så farligt som du trott? Så som matadoren i filmen tjuren Ferdinand upptäckte, att tjuren som skulle vara fasornas fasa - allas stora skräck - inte var så värst farlig när det kom till kritan, ja, att den  t.o.m. var rätt harmlös..

Har du någon gång reflekterat kring begreppen att bli sedd och att bli bekräftad? Hur ser det ut för dig - blir du oftare bekräftad än sedd, eller vice versa? Om du fick välja - vilket hade du föredragit att bli av någon? Kanske har du nu svarat på dessa frågor, eller kanske sitter du och funderar över vad som skiljer dessa två begrepp åt, eller om det rent ut sagt inte har samma innebörd? Det kan man kanske tro, och verkligheten är sådan att det finns en koppling mellan dessa, men att likställa dem skulle vara fel. Ett sätt att beskriva dessa två begrepp är att bekräftelse främst handlar om att bli uppmärksammad över de handlingar och prestationer man gör, negativa som positiva. Positiva bekräftelser skapar ofta en känsla av inkludering i gruppen - någon tycker att man gjort något bra, vilket ökar sannolikheten att man kommer få vara kvar i gruppen. Att få bekräftelse för att man gjort något dåligt känns däremot generellt sett inte lika bra, eftersom det snarare har ett inslag av exkudering - när man gör något dåligt är det inte lika sannolikt att personer omkring dig känner att de har någon nytta av dig - att de behöver ha kvar dig i gruppen (givetvis brukar det i praktiken inte vara så att man blir exkluderad bara för att man inte gör något bra, i de här fallen talar vi om extremer). 

Att bli sedd däremot handlar om att bli sedd och accpeterad för den man är, med alla ens fel och brister, dvs. inte för vad man gör. Att bli sedd stärker ofta en känsla av inkludering - gemenskap - och är en mycket stark form av bekräftelse. Det här innebär att summan av kardemumman blir att medan begreppet att bli sedd är en (mycket stark) form av bekräftelse så är bekräftelse inte nödvändigt synonymt med att bli sedd. 

Så, för att gå tillbaka till de första frågorna och sedan några till att reflketera över;

1. Blir du vanligtvis sedd eller bekräftad?

2. Vad tror du är viktigast för dig att bli av dessa två?

3. Hur ofta bekräftar du andra vs berättar för andra att du ser dem?

4. Vilket tror du har den största inverkan på en människas välbefinnande - kortsiktigt såväl som långsiktigt?

Flera av oss fylls av glädje när vi ser personer vi känner och tycker om. Att se trevliga bilder på människor, t.ex leende människor, fyller oss också av glädje. Det som händer är att vårt belöningssystem triggas igång. Vi är sociala varelser och behöver varandra, så att hjärnan belönar oss när vi ser andra människor är inte helt ologiskt sett ur det perspektivet. Dock så varierar nivån av aktivering i belöningssystemet när vi ser leende människor, beroende på vem iakktagaren är. Nivån av aktivering i en person som känner samhörighet med andra mäniskor är högre än hos en person som känner sig ensam (inte känner så mycket samhörighet med andra).

Man har också sett att hos personer som känner samhörighet med andra sker en högre aktivering i belöningssystemet när man ser leende människor i jämförelse med när man ser en vacker blomma. Detta är dock inte fallet hos ensamma personer - dessa känner större glädje när de ser en vacker blomma. Vi tycker om att få belöning, och söker oss till det som ger oss belöning - det som triggar igång vårt belöningssystem. Myket vill ha mer. Ensamma människors belöningsssytem triggades igång mer när de såg vackra blomor än leende människor. Kan det innebära att ensamma människor hellre söker sig till vacka blommor än till leende människor? Jag säger inte att detta skulle vara fel. Men om en ensam person önskar känna mer samhörighet med andra är det kanske inte mest idealiskt att de sitter och tittar på vackra blommor. 

Implikationer

Flera av oss har säkert hört talas om loving-kindness meditation - en meditation där man tränar på att känna kärlek och medkänsla för sina medmänniskor. Den stora Dalai Lama har berättat att när han möter andra människor har han inställningen att det är vänner han möter. Att den inställningen och utövandet av loving-kindness-mediation skulle bidra till att man känner ökad samhörighet till andra är väl knappast helt omöjligt. Hur skulle det vara om personer som känner sig ensamma skulle börja där? Skulle det vara möjligt att en positiv spiral skulle skapas? Att det skulle leda till ökad känsla av samhörighet, vilket skulle resultera i lite mer aktivering i deras belöningssystem när de ser leende människor, och till följd av det, så småningom skulle vilja söka sig lite mer till trevliga människor istället för till vackra blommor? och som en följd kanske bli lite mindre ensamma? Eller vad tror du?   

En klok person sa en gång att "jämförelserna stjäl lyckan ifrån oss". Nog har flera av oss fått erfara detta. Ena stunden är vi lyckliga, i nästa stund har lyckan flugit sin kos. Varför? Jo, för vi kom ju att tänka på den där personen som har det ännu bättre - som presterade ännu bättre, som är snyggare, har en nyare bil etc. Att jämföra sig behöver inte vara något dåligt. Det kan vara i jämförelsen vi kan få kunskap om vår egen prestation. En löpare kan t.ex genom att jämföra sig med andra löpare, få en uppfattning om vilken nivå hen ligger på. Det är när jämförelsen påverkar vårt välmående som varningsklockor ringer och åtgärder behöver vidtas.

Har ni tänkt på hur paradoxala vi människor kan vara? Många av oss är mycket måna om att passa in - vi vill vara som alla andra, följa normen, inte vara annorlunda. Samtidigt vill vi vara lite bättre än alla andra, ja, kanske t.o.m vara bäst. Hur kan man vara bäst samtidigt som man är som alla andra? Jag säger inte att det inte går, jag säger bara att det förekommer en viss paradox i det hela. 

Hur är det med dig...

Brukar du jämföra dig med andra? I så fall, med de som du anser vara bättre eller de som är sämre, eller kanske med båda? Tror du det uppstår samma eller olika tankar och känslor när du jämför dig med personer du anser vara bättre resp. sämre?

Om du är en av de personerna som fastnat i jämförelseträsket - vilket inverkan har det på dig? Vilket syfte fyller det?

Hur skulle det vara om du jämförde dig 10 % färre gånger än vad du i nuläget gör?

Är det hela världen att inte vara lika bra, eller bättre, som alla andra? Kan det finnas en viss charm i att inte vara det? En viss befrielse? Är det möjligt att sköldpaddan är lika lycklig som tigern?